I pergamentbrevet från den 24 januari 1334 står bl a att läsa, att ”Riddaren Stefan Röriksson på allmänt ting bytt bort två öreland i Fröneskruv på Skritstenmo (Gråstensmon) i Algutsboda (numera: Hälleberga) socken till Sigge Johansson av Kingre samt att Sigge pantsatt dessa två öreland i Fröneskruv för 38 mark 2 öre penningar, som han lånat av Herr Stefan.” Brevet från den 17 april 1354 är ett gåvobrev där ”lagmannen i Tiohärader, riddaren Nicholaus Thuresson, giver till Nydala kloster sin gård i Drögninghahult (Drottninghult) samt därtill en halv marks kornränta, två oxar och fyra kor, allt som själagift för sig och sina båda avlidna hustrur, Ingrid och Margaretha.” Det tredje brevet från den 27 januari 1395 är också ett gåvobrev. Det är riddaren Sten Stensson som ”ingiver med sig till Vadstena kloster alla sina gods i Algutzbodha, Haelghabaergha och Ekebaergha socknar.” 

Skriftliga dokument från äldre tid.

Att vi idag har dåligt med skriftliga dokument från äldre tid har många orsaker.  Den främsta och mest tragiska inträffade när kung Karl XI stod lik år 1697 på Kungliga Slottet, Tre Kronor, i Stockholm. Slottet, som bl a inrymde Riksarkivet, brann ned till grunden. Därmed gick massor av värdefulla dokument helt "upp i rök". Eldsvådor var en fasa i gamla tider. All uppvärmning och allt ljus kom länge enbart från öppen eld. Pergament och papper brann lätt. Eftersom pergament var tillverkat av renskrapat, ogarvat och glättat skinn, berett av får-, get- eller kalvhud, förstår vi alla, att olämpligt förvarade pergamentsdokument även åts av råttor och möss, blev fuktiga och möglade eller blev solbränt och torkade sönder.

Från senare Medeltiden finns dock flera gårdar inom Hälleberga skriftligt belagda:

I Hällebergas äldsta kyrkoräkenskapsbok för åren 1677--1747, som f ö är mycket svår att läsa och tyda, har jag bl a funnit en bänklängd från 1684 inskriven. Där förekommer ytterligare gårdsnamn som
t ex Björnamåla, Håkens måla, Jordanstorp, Knutsmåla, Munkamåla, Målerås, Mårtensryd, Riveberg, Timmermåla och Trollebomåla. På de främsta platserna i kyrkan, "herrestolarna", anges Orranäs och Gullaskruf (säterier). Framme intill väggen fanns också "Cappelans stol". Vidare anges: Uthi  Högechoret vid Höga Altaret står funten" (dopfunten). Denna torde f ö vara kyrkans idag äldsta, ännu bevarade inventarium från år 1653.

Inventeringar.

I den äldsta kända antikvitets- och monumentinventeringen som gjordes på befallning av Karl XI:s förmyndarstyrelse år 1667 uppger prästen och kyrkans sexmän i såväl Älghult som Hälleberga, att "är granneligen sökt och rannsakat här och idkeligen frågat dem äldsta, dock alls inga funnit, av tänkvärdighet: av orsak här är mycket stenigt och obruklige skogar". Pastorn har egenhändigt undertecknat med sitt namn och satt sitt sigill. Därutöver har han skrivit namn och hemvist för sexmännen, vilka undertecknat med bomärke efter sitt resp. namn.

I ett senare brev från år 1829, som finns på Riksantikvarieämbetet, undertecknat av komminister Sellergren, kyrkoherden i Älghult samt kyrkvärdarna från Norrbäck och Kärraboda, angående "forntida minnesmärkens fredande och bevarande" omnämns vad gäller "Hälleberga kyrkas tillhörigheter" bl a altartavlan, målad av löjtnant Andersson i Växjö, en "dopfunt av sten utan fot med påskrift H. Stalénius och G.P.D. samt årtalet 1653, ett sköldemärke tillhörande Silfversparreska ätten, ett krigsvapen med långt träskaft i form av en pik samt ett med kortare träskaft i form av en liten gaffel med korta spett. I tornet finnas 2ne Ringklockor, överst omkring den större en inskription som i avteckning biläggas. På sidan finns i relief en man med korkåpa och gloria över huvudet. Den mindre klockan utan inskription. För övrigt finns intet i historiskt avseende märkvärdigt", avslutar man brevet.

Det äldsta inventarium vi annars känner till var en kyrkklocka med årtalet 1445 och en sanctusklocka. Denna uppgift finns i boken "Medeltida träkyrkor" där det också sägs, att år 1770 var den dåvarande kyrkan "nog gammal" d v s mycket gammal. Den låg på kyrkogårdens SO del och avtecknades år 1817. I Gahm-Perssons samlingar uppges dess längd till 19 alnar, höjden till 21 alnar, bredden 14 alnar och koret 9 alnar i fyrkant. Omräknat till meter blir måtten för långhuset 11,3 x 8,3 m och för det smalare och lägre koret 5,4 x 5,4 m, höjden till taknocken i långhuset var 12,5 m.

Från P. G. Vejdes inventering 1912 resp. en förteckning 1930 i "Sveriges Kyrkor" av S. Brandel kan som gamla kyrkoinventarier nämnas:

Bibel med träpärmar, 25-35 cm ANNO MDL, d v s 1550!

Krucifix av trä  1600-talet

Timglas  1650-talet

Begravningsvapen  död 1676  L. J. Silfwersparre

Värja, förut fästad vid begravningsvapnet

Ljuskrona av malm  omkr. 1700

Ljusstakar, 1 par, av mässing  1700-talet

Mässhakar 1691, 1741

Kalkkläde   1768

Gravhäll av gjutjärn död 1769 Caspar Hopenstedt

Straffstock av furu, av okänd ålder, för tre personer

Primklocka av malm  Medeltiden - möjligen

Klocka av malm m. inskrift Medeltida

Klocka, enl. inskrift omgjuten 1855 i Jkp

Klocka  1909


Folkmängdsutvecklingen 1760 – 1850

Mellan åren 1760 och 1850 synes folkmängden inom Hälleberga ha ökat med 75 %. Störst är tillväxten i början av 1800-talet. Detta framgår av de statistiska tabeller som prästerna upprättade per den sista december varje år. Tyvärr är Älghult och Hälleberga sammanslagna de första åren varför Hällebergas folkmängd har måst beräknas efter den andel, 30 %, som vi konstaterat i början av 1800-talet.

När det gäller Födda/Döpta liksom Döda/Begravna finns stora variationer mellan åren. Däremot är antalet vigslar relativt konstant. Vad gäller dödsfallen är det särskilt iögonfallande att såväl år 1760 som 1800 utgjorde barn under 10 år 50 % av totalantalet. År 1773 är det något lägre, 44 %, men hela 70 barn har dött under året. År 1835 och 1850 omfattar siffrorna nedan enbart Hälleberga och här utgör barndödsfallen 41 resp. 44 %. Den vanligaste dödsorsaken år 1760 var ”Svullnad i huvud och hals”, 12 fall. Det värsta året, 1773, dog 65 personer av ”Rödsot” och 31 personer av ”Bröstsjuka och Lungsot”. År 1800 dog 12 personer av ”Häftig feber, Brännesjuka”, 9 personer av ”Koppor” och 16 personer av ”Rödsot”. År 1835 dog 9 personer av Lungsot och 8 personer av Slag.

Kyrkoräkenskaperna.

För att få en inblick i socknens (kyrkans) inkomster och utgifter har jag studerat åren 1793 och 1794 lite närmare. Detta är skrivet för drygt 200 år sedan och betydligt lättare att tyda än räkenskaperna ca 100 år tidigare. På inkomstsidan finns Gåfvo-Penningar från många namngivna och en del ej namngivna givare (en givare "Mäster Trast”, en annan ”Mäster Barck vid gamla Masugnen" ger upphov till följdfrågor om dessa var verksamma i Orrefors eller på annan plats), Testaments- och Bårklädes-Penningar, Collecter vid 13 större helgdagar under året, Böter (för sedlighetsbrott t ex otidigt sänglag eller lönskaläge), Byggningatunnan efter årets Marckegång, Winsädstunnor och Betalte Räntor. På utgiftssidan finns Tvänne Kyrkovärdars årliga lön, Enkehjelp, Oblater för hela året, 3st ½ ankare (en ankare=15 kannor= 39,25 l.) Vin köpt i Calmar, rep. av kyrkouret, urets uppdragande hela året, Klockesträngar, En Inteckning vid Tinget, ett ex. av  nya Prot. Psalmboken kallad Förslag till KyrkoSånger, En ny Hufvudbok till Räkenskapernas förande, en ny Lånebok, hvaraf Elghult kyrka betalt hälften, en ny Förhörsbok, vidare utgifter för tillsyn över klockorna och för skrivmaterialer i Kyrkan hela året. Sist är obetalda räntor och utlånat kapital förtecknat. Här kan nämnas, att av totalt utlånade 599 Riksdaler är 200 till BergsRådet Wälborne Herrn Eric Magnus Sjögreen, 166 Rd-32 S. till vardera Capitain Wälborne Herr Cläes Gustaf Lindefeldt på Kopperbo resp. Carl Andersson i Kjerrabo, d v s 89 % till endast 3 pers. medan resterande 11 % lånats ut till 4 andra sockenbor.

Sockenstämmoprotokollen.

Sockenstämmoprotokoll finns för åren 1679-1696, 1700, 1712-1714, 1722, 1725, 1728-1735, 1794-1799 samt för spridda år 1748-1795. Slutligen finns protokoll för åren 1819-1862. Detta är ett mycket omfattande men också intressant material, som det tar åtskillig tid att utforska. Här vill jag därför endast nämna några axplock ur protokollen.

24 juni 1795, § 2: Beslutades, att 25 fattighjon skulle intagas på ordinarie Fattig-Längden att få fattighjälp. Istället för två avlidna intogs två nya fattighjon.

5 juni 1795, § 5: p g a trängseln beslöts, att ombygga kyrkan och att hos ”Högvederbörlig ort” begära ritning till en ny kyrka.

16 September 1797, § 10 (Älghult): I detta protokoll från biskopsvisitationen i Älghult och Hälleberga bekräftas, att ny kyrkobyggnad skall uppföras i Hälleberga.

9 juni 1799, § 3: Beslöt församlingen att nästa höst överlägga angående förestående kyrkobyggnad.

Tyvärr saknas protokoll från detta tillfälle år 1800 liksom för åren fram till 1819, då kyrkan började byggas.

1 oktober 1820: ”Uppvisades och upplästes ett köpekontrakt emellan nämndemannen och kyrkvärden Jonas Carlsson i Rifveberg samt Socknesmeden Olof Strömgren i Mörbylånga på Öland, i kraft varav bemälte Strömgren tillhandlar sig Helleberga gamla kyrka emot en köpesumma 200 Rksgd med villkor att församlingen vid kyrkans nedtagning bidrager med 50 dagsverken. Detta kontrakt blev till alla delar bifallit och fastställt under förbehåll, att gamla kyrkans nedtagning, som bör ske nu i höst, likväl icke får verkställas förrän nya kyrkan bliver så vida färdig, att därutinnan kan hållas Gudstjänst. Gamla klockstapeln, Kyrkogårdsluckan, överblivet trävirke och järnskrot skulle säljas på utlyst auktion. Kyrkans norra del med läktare och flygel uppläts för Fruntimmer och kvinnokön samt den södra för Herrar och mankön. Den västra läktaren, som kantorn har, lämnas för båda könen. Qvinnor på norra delen, män på södra. Beslutades om platstilldelning och årlig framflyttning en bänkrad i kyrkan.”

1 Juli 1821: Till att måla inuti kyrkan antogs målaren Sven Linderberg på Lindehult i Algutsboda.

2 September 1821, kyrkans invigning: Här finns bl a noterat, att beslut om nybyggnad togs vid en allmän sammankomst den 5 juni 1796. Detta beslut bekräftades vid biskopsvisitationen året efter. Det blev då avgjort, att den skulle byggas av sten. Då kostnaderna härför skulle bli högre än vad församlingens tillgångar medgav anhöll man hos Kungl Maj:t och bad att få bygga den av trä istället. Kungl Maj:t beslut den 16 April 1817 ”i nåder bifallen”. Begäran om att få en reviderad ritning fastställd skickades från Överintendentsämbetet till Kungl. Maj:t den 24 februari 1818. När godkännandet erhållits startade arbetet och framskred så, att första gudstjänsten kunde hållas Första söndagen i Advent 1820. Vid invigningen den 2 september följande år sjöngs psalmerna 84 och 305 till instrumental musik. Biskopen invigningstalade, inbjudna präster utförde altartjänsten och komminister Sellergren predikade.

3 November 1822: Efter upprättat förslag av byggmästaren Palmgren till brädfodring av kyrkan förband sig församlingen, att för varje helt hemman leverera 2 ½ tolfter bräder och 25 st ribbor. Bostället Högelycke dock 1 tolft plankor i st f bräder.

25 Maj 1823, § 7: Skiljaktig mening hos församlingen om kyrkans reparationer. Dock lovade brukspatron Barchaeus att med någon Murmästare överlägga om revertering vore prydligast för kyrkan.

28 juni 1825: Beslut om brädklädning igen.

Ett flertal protokoll 1827: Behandlar tornbygge, brädfodring samt nybyggande av sockenstuga innehållande även fattigstuga.

17 December 1827: Beslutades att stämma byggmästare Palmgren vid häradsrätten för att han inte reparerat kyrktaket, vilket av sin egen tyngd sjunkit ned.

27 December 1831, § 2: ”Den av Kungl. Maj:t uti brevet den 23 april innevarande år anbefallda kollekten till en minnesvård över den Nordiska Missionären Ansgarius beslöt Församlingen insamla på nästkommande Trettondedag jul uti ett därtill på Altarringen utsatt Bäcken.”

§ 3: ”Församlingen underrättades om Kungl. Maj:ts ytterligare nådiga Brev av den 1 oktober detta år angående examinerade Barnmorskors antagande och stannade i samma beslut, som förr blivit fattat, att de äro beredvilliga antaga examinerad Barnmorska, allenast Älghults Församling därutinnan vill deltaga; emedan denna Församling är av så litet folknummer, att den icke kan bestrida en dylik kostnad." Först år 1847 verkar Hälleberga ha fått sin första, examinerade barnmorska, då Anna Gustava Bark flyttar in på Barkeström och där står noterad som Barnmorska. 

När jag sitter i augusti 2000 och lägger sista handen vid den här artikeln erinrar jag mig några rader av den hädangångne smålänningen Alf Henriksson. De får utgöra avslutningen:

                      ”Den blickar aldrig framåt

                      som inte kan blicka bakåt,

                      den sörjer illa för barnbarn

                      som saknar intresse för farfar,

                       den vet föga om rummet 

                      som inte har känsla för tiden,

                      den tänker föga på andra

                      som blott lever här och nu".

Artikelförfattare

Kurt Holmström, Stockholm